Dags att se både hjärna och själ
Dags att se både hjärna och själ
När man går genom ett modernt sjukhusområde blir det väldigt tydligt, i den ena byggnaden, fylld med högteknologisk röntgen och kirurgisk precisionsteknologi, behandlas sjukdomar som Parkinsons och stroke. I en annan byggnad, ligger psykiatrin och den är allt som oftast separerad från det övriga sjukhusområdet. Här behandlas depression, ångest och psykos. Denna arkitektoniska lösning, skapar en klyfta som speglar medicinens kanske äldsta och mest seglivade paradoxer: idén om att hjärnan och själen tillhör två olika världar, trots att de delar samma biologiska hemvist.
Psykiatrin har länge kallats "medicinens andra hälft", en term som bär på en sorglig underton av utanförskap. Vi står i dag inför ett paradigmskifte där neurovetenskapen tvingar oss att inse att muren mellan neurologi och psykiatri inte bara är vetenskapligt tokigt - den är direkt skadlig för patienten.
Uppdelningen kostar liv - ett globalt systemfel
Att dela upp det mentala och det fysiska är inte en harmlös akademisk distinktion; det är ett systemfel som får dödliga konsekvenser. Patienter som lever med svår psykiatrisk ohälsa får idag ofta en suboptimal kroppslig vård, vilket bidrar till en omfattande förtida dödlighet.
Detta är inte bara ett lokalt problem utan en global hälsokris. Denna institutionella diskriminering är en starkt bidragande orsak till att resurserna på psykiatrin är så skevt fördelade världen över. Särskilt i låg- och medelinkomstländer leder stigmatiseringen till att psykiatrisk vård prioriteras bort, vilket lämnar miljontals människor utan stöd. Att vi envist håller i "mentalt" och "fysiskt" cementerar fördomar som drabbar de mest sårbara.
"Skillnaden mellan mental och fysisk hälsa kan upplevas som begränsande eller otacksam för patienter...det vore fördelaktigt att betrakta olika aspekter av hälsa mer holistiskt."
De "objektiva" diagnoserna
En vanlig missuppfattning är att neurologi vilar på objektiva fysiska fynd, medan psykiatrin är en domän för subjektivt tyckande. Men när vi granskar de kliniska realiteterna faller detta argument samman i en rad "nosologiska anomalier":
- Subjektivitet i neurologin: Diagnoser som migrän och kronisk spänningshuvudvärk vilar helt på patientens egen beskrivning. Det finns inget blodtryck som mäter smärtan, ändå betvivlas sällan deras biologiska grund.
- Objektivitet i psykiatrin: Vid schizofreni kan vi observera tydliga fysiska förändringar i hjärnan, såsom förstorade ventriklar och minskad volym av grå substans.
- De vakanta tillstånden: Funktionella neurologiska störningar (FND) hamnar ofta i ett ingenmansland. De uppvisar objektiva kliniska tecken, men klassificeras som psykiatriska, vilket gör att patienterna skickas mellan olika specialister som inte vill ta fullt ansvar.
Hjärnans nätverk: den gemensamma nämnaren
Den moderna neurovetenskapen visar att alla sjukdomar i det centrala nervsystemet - oavsett om de kallas neurologiska eller psykiatriska - handlar om dysfunktion i hjärnans nätverk. Symtomen följer sällan våra administrativa riktlinjer för symtom och diagnoser.
Vi ser ångest och depression som en integrerad del av Parkinsons sjukdom, och psykoser som kan uppstå till följd av epilepsi. Vi ser tvångssyndrom (OCD) vid Tourettes och förlust av empati vid frontallobsdemens. Att dela upp dessa i "fysiska" kontra "mentala" symtom är att ignorera hjärnans komplexa verklighet.
Därför krävs en biopsykosocial modell för hela medicinen. Det är en modell som inser att biologiska faktorer, psykologiska upplevelser och sociala omständigheter alltid samverkar, oavsett om det rör sig om ett brutet ben eller en djup depression.
Visionen om ett gemensamt kapitel i ICD-12
Författarna bakom de senaste förslagen inom området menar att bevisbördan nu är så tung att det är dags att förändra hur sjukdomar klassificeras i grunden. Förslaget är radikalt: slå samman neurologi och psykiatri i nästa version av det internationella klassificeringssystemet ICD-12, under ett gemensamt kapitel om Nervsystemet.
En sådan sammanslagning skulle äntligen ge plats åt de "vakanta" tillstånd som i dag faller mellan stolarna, såsom kronisk primär smärta och vissa sömnstörningar. Det skulle också harmonisera med WHO:s moderna definition av "hjärnhälsa" - ett begrepp som omfattar allt från kognition och motorik till socio-emotionellt välbefinnande.
"Hjärnan är sinnets organ, och själen utövar ett genomgripande inflytande inom neurologin och genom hela medicinen."
Varför förändring möte motstånd
Givetvis finns det rädslor. Kritiker befarar att en sammanslagning skulle leda till en "neurocentrisk" reduktionism, där det personliga lidandet och sociala faktorer raderas till förmån för synaptiska kopplingar. Man oroar sig för att psykoterapi kommer att prioriteras ner till förmån för läkemedel.
Men detta är en falsk motsättning. Vi vet idag att psykoterapi faktiskt förändrar hjärnan rent fysiskt. Dessutom visar forskning att ökad biomedicinsk förståelse för till exempel depression faktiskt har minskar stigmatiseringen i allmänhetens ögon. Vi behöver inte radera specialisternas unika kompetenser; vi behöver snarare ett samarbete likt det mellan kardiologer och hjärtkirurger - två grupper som arbetar med samma organ men med olika verktyg.
Mental hälsa är allas ansvar
Att riva muren mellan neurologi och psykiatri handlar i slutändan om att ge patienterna en värdig och enhetlig vård. Genom att integrera dessa discipliner kan vi äntligen utmana den historiska diskrimineringen av mental ohälsa och skapa ett system som ser till hela individen och dess unika förutsättningar.
Mental ohälsa är inte någon annans ansvar, det är allas ansvar. Hjärnan och sinnet behöver ses som en enhet, först då kan vi börja applicera precisionsmedicin som verkligen kan bota, inte bara bromsa.
Kommentarer
Skicka en kommentar